Från den vänliga tanten till adlahästen

Det började för många år sedan. Den vänliga tanten med fem härliga shetlandsponnyer. Hon lät oss komma och rida hos henne på eftermiddagarna efter skolan. Eller i själva verket kanske det inte var så mycket ridande, i alla fall inte i början. Mest fick vi hjälpa till när hon skötte om sina hästar, mockade, vattnade och utfodrade.

Jag antar att hon så småningom insåg att vi verkligen hade ett genuint intresse. Så hon började låta oss få rykta en häst var och rida. Själv red hon inte. Men hon var med oss och förklarade hur vi skulle göra. Snart kunde vi både skritta och galoppera. Vi fick göra det både i skog och på barmark. Vi fick även lära oss att hoppa med hästarna.

När vi sedan blev några år äldre, och började bli för stora för shetlandsponnyer så började vi i ridskola. Dock inte med mindre än att det även krävde att vi arbetade extra i kassan på Coop på helgerna. Men det var värt varenda tidig lördagsmorgon. Det var först när vi började på ridskolan som vi insåg vad mycket vi lärt oss av vår vänliga tant, och vilken förmån det var att vi hade blivit privatundervisade på det sättet. I flera avseenden låg vi långt före i utvecklingen än våra kamrater på ridskolan.

Sedan följde flera år av tränande och tävlande, främst inom dressyr men även inom hoppning. Det var under de åren som den första egna hästen införskaffades. Att vara ansvarig för en häst på det sättet var bästa tänkbara utbildning i både ekonomi och ansvar.

Något annat som också var mycket lärorikt var att börja få träna andra elever på ridskolan. Tänk vad man lär sig av att själv lära ut. Ur det här växte idén fram till adlahästen. Så här är vi nu. Varmt välkommen till adlahasten.se.